— Ack, min lilla älskade flicka! hviskade Marquardt slutligen; då jag hörde din röst, var det redan förbi med din faders vrede. Den erinrade mig om min bästa lycka, fortfor han med en blick På Ingeborg. Låt mig nu blifva hos dig, Mikkel, och hos dig, Anna lilla, så vilja vi glömma våra sorger, om Gud så tillåter. — Men du skall sjunga för mig såsom i fordna dagar. Icke sannt, Mikkel, det måste hon ju? Med dina toner vill jag lefva, och med dem vill jag läggas i min graf. Denna afton var det fest på Hvolgaard. Slut.