Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1854, sida 1

112020 LANL BE. ODOYALANUER-. — —————— hen slutade riksdagen och dess frukter. (Forts. från N:o 292.) I afskaffandet af kyrkopliklen, som, för att begagna Sv. Tidningens ord, ifrån att hafva ursprungligen varit en försoningsåtgärd, ,urartat till en så hånfull bestraffning, att den skulle kunna hänföras till det af lagen bestraffade ,gäckeri med gudstjensten, har riksdagen befriat de svenska kyrkorna från den för alla åhörare upprörande, kyrkan vanhelgande skampallen. Riksdagen äger så mycket större förtjenst, att här hafva lyssnat till förnuftets och sedlighetens bud, samt de många bönfallande röster, hvilka härom hörts, som regeringen icke af samma röster funnit sig föranlåten att i ämnet afgifva någon proposition. Likaså har riksdagen, uti beslutet om Spåoch Ris-straffens upphörande afskaffat ett bland de mest barbariska bruk, som hittills fått qvarlefva i landet. Medan vi nu äro inne på kapitlet om lag förändringar, må äfven med bifall nämnas riksdagens beslut ifråga om odkla barns arfsrått efter sin moder, samt om beredandet af lättare tillfälle för ohift qrinna att blifva myndig, å hvilka beslut dock regeringen vagrat sin stadsastelse, oaktadt det steg representationen här tagit val ej kunde kallas brådstörtadt?. Såsom motiv för sitt afslag af beslutet rörande den sistnamnda frågan, antydde regeringen att steget varit för litet, så att föga vore vunnet med den af riksdagen beslutade förändringen. Således: då man tager ett någorlunda långt steg i afseende å en förbättring, så kallas det: ,brådstörtadt, ,förhastadt, ,radikalt, m. sl. epitheter, som den konservativa katkesen kunnat hopsamla; då man åter tager ett mycket litet steg, så afslås det, på den grund, att dermed är för litet vunnet. — De båda ämnena tarfva särskilt utredning och belysning. Till den vigtiga ekonomiska lagstiftningen hör ock frågan om stångselförfatlningen. Riksdagen har deri fatt ett beslut, som utan tvifvel hvilar på en rigtig princip, nemligen, att det åligger hvar och en att vårda sina kreatur, så att de icke göra ohägn på andras egor, i st. s. att den gamla förordningen är bygd på grundsatsen, att det åligger hvar och en vårda eller hägna sin jord, så att den icke lider åverkan af andras losslappta kreatur. Med erkännande af de nu antagna principens rigtighet, kan man dock ej undgå att anmärka, det lagstiltarne här bordt fästa afseende vid de högst olika förhållandena på Sveriges slättoch skogsbygder. Dessutom bör en annan omständig het ej glömmas, hvilke vi förmoda ligger till grund för bondeståndets petition till regeringen i frågan, nemligen, att om det blir en stor lättnad för en större egendomsägare, att få valla sina kreatur och blifva befriad från en vidsträckt, skogsförödande hägnadsskyldighet, så blir det för en mindre jordbrukare ingen lätt sak, att hålla vallhjon för måhända ett enda kreatur. Det blir derföre en ganska svår uppgilt för lagstiftaren, att på ett rättvist sätt lösa denna kinkiga fråga, hvilken svårighet dock skulle minskas, om man någon gång lärde sig rätt behjerta, alt det är orimligt, att uti ett land såsom Sverige, stifta allmånna ekonomiska lagar för hela riket, under det olika provinser och oika delar inom provinserna behöfva olika föreskrifter. Äfven häri ligger ett af skälen för nödvändigheten af en provincialeller läns-representation. Äfven denna fråga inrättandet af linsnämnder och årliga sammanträden af lsänsdeputerade, afvensom i allmanhet ett battre ordnande af I vårt kommunalras n, hafva varit föremål för riksa — —