Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1854, sida 2

nätt och jemt få en skymt af det närmaste franska jordverket, som är uppkastadt för att försvara vår bakersta position och betäcka ställningen mot Balaklava. Nedanför, bort emot dalen, på ett afstånd af 200 fot från åsens topp, ligger Sandsäcken, eller ett batteri på 2 kanoner, hvilka ej voro anbragta der den 5:te, enär sir D. Evans antog att de blott skulle locka till anfall och säkert blifva tagne, då de ej stodo i förbindelse med någon försvarlinie. Till venster öfver detta batteri går en väg från Balaklava tvärs igenom 2:dra divisionens läger öfver åsen och förenar sig med vägen till Inkerman. Några af de ryska kolonnerna hade klättrat upp längs med denna väg; andra bade uppstigit till venster i fronten och till böger framför Sandsäckbatteriet. I hvarje buske, på hvarje fläck af denna blodbestänkta mark låg en död eller döende Ryss. Våra garders välbekanta björnskinnsmössor, vårt infanteris röda och de franska jägarnes ljusblå rockar, hvilka hvar för sig voro vittnen till den fasa, som egt rum, utvisade de ställen, der den blodigaste striden rasat. De döde voro lycklige; det slocknade kalla ögat, den lugna pannan, de halföppnade läpparne, genom hvilka anden flytt ur sitt blödande fängsel, visade hur lugnt en man kan dö i slaget, genomborrad af kulan ur reslelbössan. Många bland de Engelsmän och Fransmän, hvilka sårade blifvit mördade af Ryssarne, voro rysligt förställda af dödsqvalen. Några hade under sina sista plågsamma ögonblick upprifvit jorden med händerna, och höjt desse, med gräset mellen fingrarne, mot himlen. Alla de, som sålunda voro smärtans afbilder, hade erhållit bajonettstygn; de som lågo med leende på läpparne voro skjutne. Men de sårade — de hade i tvenne dagar legat på samma ställe, der banden eller kulan fällt dem. Der funnos visserligen blott få, men allt vårt sökande hade hittills icke genomforskat denna blodbestänkta sluttnings hemlighet, och först inemot middagen blef den siste af våra soldater funnen och förd till hospitalet. Men der funnos långt fler Ryssar, hvilka lågo och stönade på marken. Några af dem blefvo hoplagda i bögar för at! skyndsammare kunna föras bort. Andra stirrade likt vilddjur ut ur buskarne, i det de skötte om sina sår. Några anropade på ett obekant tungomål, men i en ton, som ej kunde missförstås, om vatten eller hjelp, i det de höllo sina rådbråkade lemmar i vädret eller pekade på det ställe, som var sönderslitet af en kula. Def var förfärligt att se några af desse mäns dystra och vredgade uttryck. Fanatism och outsläckligt hat talade så tydligt ur dessa förbittrade blickar, att den, som med medömkan betraktade dem, slutligen, ehuru med motvilja, knnde förstå, huru dessa menniskor i sin vil da passion kunna döda de sårade eller skjuta på der besegrare, som af ädelmodig mensklighet lemnat dem pistånd. Det var en tröst att se, att deras vapen voro sönderbrutne och att deras patroner lågo öppna på marken. Sluttningen var uppfylld af franska och en: gelska ambulancesoldater, hvilka än mödosamt ginge med en tung börda till grafven eller ock till läkaren och än genomletade buskarne, för att finna döde ellef döende. Vårt manskap har förvärsvat sig en sorglig erfarenhet uti att upptäcka dödens kännetecken. Di de påträfta en kropp, ropa de: IIitåt, gossar; jag Sser en Ryss (eller en Fransman eller en af de vä ras)! Nu framträder en, öppnar ögonlocket, om de är tillslutet, tittar in i ögat, höjer på axlarne och säger lugnt: Han är död; han kan vänta och går åter tillba —— ka till båren; eller också draga de i sötterne och kom: ma genom denna process till samma riktiga resultat Man fråntager vanligtvis de döda allt, utom dera: kappor. De, som åtfölja hären, schåarne från Balakla va och matroserna från fartygen, äro begärliga efter at förvärsva sig troföer, och bortbära från valplatsen all hvad de kunna taga. På somliga ställen hade flere mar brådtom med att arbeta. Flera grupper gräfva längs efter sluttningen på ett afstånd af 60 å 70 alnar frår hvarandra. Om man går dit, kan man se dem sti rundt omkring en gapande öppning, 30 fot lång, 20 fo bred och 6 fot djup, och häri ligga i alla upptänklig: ställningar, med utomordentlig konst sammanpackade 30 a 40 lik. Gräfvarne stå och prata på den uppka stade jorden, samt vänta på att några bärare skola kommi och komplettera antalet af de döde. De fundera på hvems lik det kan vara, som nu bringas dem. ,De är korporal — af — regimentet tror jag, säger en ,Nej, det är den man, som stod bakom mig i ledet jag känner godt igen hans röda hår och så vidare I De tala om de döde sergcanternas eller kamraterna: förtjenster eller icke-förtjenster. ,Ja,han var en dukti karl, jag har mången gång fått mig ett rapp af honom —men nu är det ju förbi! eller: ,Stackars Mick! ha! har tjenat i 15 år — han var en så rask pojk, son trots någon. Detta föregår på sidan af höjden. Frans män med bårar äro äfven ute för att uppsöka sin döde och särade, och deltaga i dagens sorgliga arbe te. Slutligen är antalet fullständigt i grafven. Like ligga så tätt som de möjligtvis kunna sammanpackas Några hafva upplyftade armar, som om de skulle tag sigte;7andras ben sticka upp ur jorden, som är kasta öfver dem, och åter andra ligga hopböjda. Tum efte tum höjer sig jorden öfver dem, och de äro qvarlem nade ... ,Xensamme med sin ära. Nej, icke ensamme hundrades hopp, fruktan och kärlek hafva med den blifvit begrafne! Omkring 13 mil i längden och 4 mil i bredden er bjuder sluttningen en sådan anblick. Detta manska har begrafvit omkring 2000 Ryssar; det finnes änn blott få ofvan jord. Åsas