Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1854, sida 2

————— stående några ögonblick och stirrade ut ester honom. — Han kan ändå ingenting göra mig, utbrast han i det han vånde sig bort från fönstret och stack händerna under förskinnet, ty jag har mäktiga vänner vid hofvet, och de flesta äro skyldiga mig penningar. Den nästa guldsmed Marquardt besökte, bodde nära vid den gamla klosterkyrkan. Det var en mager man med en smutsgul ansigtssarg, svart och sträft hår, som hängde honom ned öfver kinderna och pannan. En flock skrikande barn stojade omkring i rummet, hvari allt röjde välstånd, men tillika en hög grad af oordning. Mannen kastade sitt förskinn åt sidan och körde ut barnen, då Marquardt visade sig. — Jag kommer till er, sade Marquardt, i det han ånyo framtog bägaren, emedan jag vet att ni är en hederlig man, och erbjuder er denne bägare. — Ja hvad det angår, nådig herre, svarade guldsmeden, så tror jag nog att ni sjelf har största vinsten af att hänvända er till mig. Det vare långt ifrån mig att berömma mig sjelf, men Gud och hvar man vet, att jag är den ende guldsmed i hela staden, som förstår att värdera en dylik pjes. Hvad äro de båda andra mästarne väl för karlar? Infödingar, som