— — — ——— —— — — —— ——— — Det öppnar sig utsigt att lägga en skärf till vår ära. — För hvem? frågade Erland. — För dig, du lycklige! Det redliga Rikets I Råd har gifvit samtycke till kriget. Hans höga nåde konungen låter upprop utgå. I mor gon få vi höra det vid sockenstamma nere i Hveisel. Alla vapenföra skola samlas under rikets fanor; der skall du, min son, kunna få en plats, värdig ditt stånd; du skall bana dig väg och lägga nya bedrifter, nya lagrar till dem, af hvilka vår familj redan har att berömma sig. Ar det icke herrligt? Ingeborg syntes ej dela Marquardts förtjusning. — Du vill skicka bort vår ende son, yttrade hon sorgset, till kriget, till döden? — Till äran! svarade den gamle adelsmannen. — Ja, min far! utbrast Erland lifligt, jag måste vara med, jag har behof af ett rörligt och verksamt lif; jag skall förgås, om det jag här förer skulle fortfara för alltid. — Nåväl, Erland! sade Ingeborg, gå i kriget, eftersom det är din fars vilja, bevara blott ditt lif, våga dig icke längre fram, än att du oskadad kan återvända till oss, som här hemma i dödsångest tänka på dig. — Den förste måste du vara mot fienden,