I AN1194 3, OA Y A4l 11 A4lLILI1UMCII dit 4180ra; säkert är att meningarne härom kunna vara ganska delade, och att mycket talar derför, att det varit bättre, att uppskjuta frågan ännu någon tid, för att erhålla reformen ordentligt genomförd. Det gilves nemligen vid vissa reformer ingenting farligare än halfmesyrer, emedan deras utförande blir förenadt med svårigheter, som äro oundvikliga följder af hallheten, utan att lemna motsvarande frukter, hvadan klagomål uppkomma, hvilka rigtas emot den s. k. reformen och framhållas såsom en varning mot andra askade förbättringar, un der det felet ligger endast i halsmesyren. Detta gäller visserligen ej alltid, emedan fall gisvas der äfven en liten förbättring utgör ett steg framåt, såsom t. ex. vid tulltaxan, m. m., men det synes oss på grunder, som måhända framdeles skola anföras, gälla den nu nämnda, eller skatteförenklingsfrågan. Det må vara en fördel att de många — deras antal uppgick ändå till 295 — räntepersedlarne blifvit reducerade till 6, hvarigenom en hvar bättre kan beräkna sina skatter — ehuru vi tro att öfverdebitering ganska litet förekommit i vårt land —; det må vara en ytterligare och stor fördel, att det svåraste prejeriet försvunnit, genom räntegifvarnes rättighet att lösa persedlarne efter medel-markegångspris; — men det vigtigaste, nemligen förebyggandet af skatternas gradvisa förhtjning, det är ej vunnits. Alla tecken antyda, att spanmålen kommer att fortfarande stå i höga priser, äfven om goda år inträffa. Då nu detta är den vigtigaste räntepersedeln, så skall man, vi äro ölvertygade derom, få erfara, att skatteförhöjningen kommer att ostördt fortgå, om också icke med den hastighet, som den det gjort under de föregående 100 åren. — Vi föreställa oss, att allmogens representanter icke släppa denna fråga, sörran de genomdrifvit ett helt och förnuftigt förslag — så vida en s. k. grundskatt nånsin kan vara förnuftig — och då har denna halfmesyr emelleftid försvårat saken. I Bräönvinsfrågan hafva deremot Rikets Ständer gått så mycket mer radikalt tillväga. Vi önska upprigtigt, att det måtte vara gjordt i en god stund, och att erfarenheten måtte komma att jäfva de stora farhågor vi hysa för Rikets Ständers våldsamma beslut i denna del, att icke blott pålägga en beskattning af 16 sk. bko per kanna å tillverkningen och lika mycket på utminuteringen, utan ock inskränka bränningstiden till två månader om året. Enligt vårt enfaldiga förmenande, hade man bort lemna bränvinsbränningen fri åtminstone 6 månader på året och ålagt densamma en tillverkningsskatt, som gradvis stigit från 6 till 12 sk. och ännu högre beskattning per kanna, med ungefär samma lag för försäljningen. Och samtidigt härmed hade man ovillkorligen bordt lätta jordbrukets svåraste bördor, t. ex. i afseende å skjuts, väghållning och andra betungande onera, hvarigenom allmogens representanter, bondeståndet, kunnat förenas om beslutet. Att detta stånd, till trots af svenska folkets prisade sjelfbeskattningsrätt, blifvit i denna fråga öfverröstadt af två löntagarestånd, anse vi för vår ringa del högst betänkligt, likasom vi hysa de största farhågor, att lönnbränning, lönnkrögeri och lurendrejeri skola göra det onda, som man velat afhjelpa, ännu varre.) — Vi misskänna emellertid icke representationens goda afsigter, och skulle, såsom nämndt är, ingenting högre önska än att våra farhågor komme att befinnas ogrundade, men tyvärr synes hvarje dag gilva dem ny näring och bekräftelse. Vi kunna således tyvärr icke så obetingadt prisa den slutade riksdagens åtgärder i denna vigtiga fråga. I afseende å våra bankoch kreditförhållanden veta vi ej att riksdagen gjort något mer än antagit regeringens förslag rörande handelsböckers och handelsrikningars vitsord, hvilket i sanning måste betraktas såsom en ringa del. Således har riksdagen äfven häri lemnat myeket öfrigt åt kommande lagstistare, något som vi likväl lägga densamma mindre till last, då man ej kan fordra, att en så splittrad representation, hvilken, till följd sf sin sammansättning, ej kan annat än sakna de speciella insigter, som fordras att lösa så invecklade frågor, skall kunna utan ledning och utredning i dem fatta sunda och kraftiga beslut. Rörande jernvdgarne har representationen fattat beslut, hvilka man har allt hopp, att de skola för landet bära goda frukter. Ständerna hafva neml. bifallit låneanslag till Gefle-Fahlu-banan, samt ganska betydliga direkta anslag till Stockholms-Götheborgs-banan och Jönköpings-Skåne-banan. Man har äfven härigenom antagit den rätta principen, att jernvags-stamlinierna skola utföras af staten och icke öfverlem11 12— Ty.