Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1854, sida 1

— Ack ja, min vän. Men kostnaderna... — Jag har visst hopsparat en så pass stor summa af mina mjölkpengar, som det kan komma att kosta Marquart studsade, det var kanske tionde gången fru Ingeborg talade om sina mjölkpengar, en fond, som tycktes vara outtomlig. — Han begrep ej orsaken, men var också för mycket försjunken i sig sjelf för att vidare forska derefter. Taket blef repareradt, och fru Ingeborg betalade kostnaderna. Tvenne år förflöto på detta sätt. Under denna tid ankommo ofta bref till Mindstrup, ödmjuka och bönfallande bref, hvari Anna anropade sina föräldrar om nåd, om förlåtelse för hennes lycka och om tillåtelse att få återse dem. — Fru Ingeborg lemnade tigande bresven åt Marquardt. Det första besvarade han ej, de öfrige sände han obrutna tillbaka. Den olyckliga dottern syntes vara bannlyst ur den gamle mannens hjerta, likasom hon langesedan varit det ur bans samtal. Fru Ingeborg tycktes ej gifva akt på denna oförsonlighet hos fadren. En middag kom Erland skyndande ned i trädgården till fadren. Den gamle adelsmannen låg på knä och rensade en blomsterrabatt. Sedan han varit nödsakad att afskeda