Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1854, sida 1

3:dje Kapitlet. En frestelse. Efter denna afton nämndes Annas namn blott sällan på Mindstrup, och aldrig i fadrens närvaro. Marquardt och Ingeborg saknade henne öfverallt, om dagen vid spinnrocken, i skymningen framför kaminen, i sorg som i gladje — men de tego. Den gamle adelsmannens hår hade blifvit hvitt sedan den dystra aftonen, och hans sinnesstämning ännu mer nedtryckt och sluten. På Ingeborg tycktes deremot saknaden verka mindre synbart. Den smärta hon erfor i början efter dotterns flykt hade icke samma följder som hos Marquardt; det var som om hon lefde med ett hemligt hopp, eller som om en förborgad lycka upprätthöll henne under ödets förnyade slag. En morgon sade Marquardt till henne: — Sednaste stormen har ryckt en stor del af taket med sig; det regnar ned från vinden i salen. — Jag har redan märkt det, svarade Ingeborg. — Tyvärr finnes intet att göra dervid. — Jag menar att vi låta reparera det.