Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1854, sida 2

med bestämdhet; så som jag älskade pastorns dotter. — 0 nej, icke så, min son! ty du offrade denna kärlek för din pligt och din ära. Jemför aldrig dig med henne. — Nej, min far! svarade Erland bittert, jag Jemför oss heller ej med hvarandra; det är blott en man, hvars hjerta låter plåga sig på detta sätt: min stackars syster skulle ha dukat under dervid; hon visste det, och offr.de derför pligten för sin lycka. Gud i himmelen allena vet, hvilkendera af oss båda som har det bäst. Marquardt kastade en förvånad blick på Erland, han var icke van vid detta bestämda, nästan förebrående språk, men då han såg den djupa smärtan i sonens bleka ansigte, återhöll ban det strassande svar, som sväfvade på hans låppar och yttrade: — Du är ännu så ung, min son, men jag trodde likväl att du visste hur omöjligt det är för oss att förvärfva någon lycka på bekostnad af våra pligter. — Han tog brefvet, som Ingeborg lagt i fönstret och läste det. — Hon talar om min förbannelse, återtog han. Ack nej, vi vilja ej förbanna henne, Ingeborg; framtiden skall åtaga sig det. — Hon