Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1854, sida 2

— Han är ofrälse, svarade Erland tvekande. — Vi veta ännu ingenting bestämdt, tillade Ingeborg, då hon såg den förfärliga verkan Erlands ord utöfvade på hennes make, vi hafva blott en förmodan. — Och hvem gäller den? Jag vill i grunden känna min olycka. — Den rike köpman Michel Skous son borta i Leerbick, Han brukade komma hit hvarje år i affärer, såsom du vet; han såg Anna, han språkade gerna med henne — o, min Gud, tillade hon med komisk tröstlöshet, jag förstår nog att hon kunde fatta tycke för denne unge borgarson, men ej att hon kunde gifta sig med honom. Under den vilda och häftiga smärta, som hvarje af Marquardts drag röjde, medan hans läppar darrade och svetten perlade på hans panna, förnekade sig ej hans ädla natur; han kämpade för att synas lugn och tryckte Ingeborg till sitt bröst, i det han hviskade: — Hon flyr från sina gamla föräldrar, hon gister sig med en ofrälse, — den olyckliga. — Hon älskar honom, svarade Erland aktningsfullt och ursäktande. — Du misstar dig, det är omöjligt. — Hon älskar honom, upprepade sonen