Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1854, sida 2

har vanärat oss, slytt, — och mina sånger! när skall jag åter få höra dem? Denna sista tanke tillintetgjorde helt och hållet hvarje återstod af sjelfbeherskning; den låg hans hjerta närmast, den enda lycka han ännu haft öfrig. Han lutade sig mot bordet och gret högt. Ingen vågade afbryta den långa, dystra tystnaden. Månans strålar föllo in i salen och belyste dessa trenne nedtryckta och bleka gestalter. Samma tystnad herrskade derinne i rummet som derute, men hur olika voro ej orsakerna till denna tystnad! Fru Ingeborg lutade sig mot Marquardt och lade sin hand på hans hufvud. Han fattade den och kysste den. — I sju och trettio år! hviskade han sakta och bäfvande, har du och jag, min hustru, vaket öfver vår ära, på det vi måtte kunna lemna den lika ren och fläckfri åt våra barn, som vi emottagit den. Hon har tillintetgjort vårt verk, man skall småle då man nämner vårt namn, man skall håna oss då man möter oss på vägen. (Fort.)