Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1854, sida 1

han kände alla Marquardts hemligheter och var den ende, för hvilken herrskapet ej dolde sin tilltagande fattigdom, den ende, som ej ryggade tillbaka derför. Tiden hade framkallat ett förtroligt och innerligt förhållande mellan den andlige och adelsmannen; begge kände lika stort behof af hvarandras sällskap. Denna vänskap hade äfven bestått sitt prof. Året innan denna berättelse börjar, följde Marquardt en afton pastorn hem från herresätet. — Jag har en sorglig tidning att meddela er, pastor! utbrast han då de kommit ett stycke nedan om backarne. — Sorglig? upprepade pastorn. — Ja, i sanning. Ni kan sjelf döma derom. Jag tror att min son älskar er dotter. Han medför ej längre villbråd till oss från jagten, hur väl vi än behöfva det, utan uppehåller sig under största delen af dagen nere i Hveisel i mamsell Mettes sällskap. — Jag vet det nog, svarade den gamle med ett lugnt småleende. — Ni vet det? upprepade Marquardt, hvilken blodet steg till hufvudet. Och er dotter? — Ja, tyvärr! hon älskar äfven junker Erland.