härdighet, som gransade till heroism. Han förstod ganska val, att man blott betraktade honom som ett likgiltigt redskap och att domstolen var angelägen om att våltra hela skulden för det begångna brottet på kaptenen såsom den egentliga upphossmannen. Från och med detta ögonblick var hans beslut fattadt: han nekade för allt, förstod att undvika de snaror man utlade för honom, och då man ansatte honom hårdare teg han envist. Domstolen visste ej hvilka medel den skulle tillgripa för att framtvinga sanningen — alla dess försök strandade fullkomligt. Det fattades visserligen ej tillräckliga skäl att anhängiggöra saken mot Plouen, och man hade skäl nog i händerna för att förmoda att han skulle kunna fällas; men en bekännelse af hans medbrottsling var af största vigt och skulle befrämja saken till den grad, att domstolen ansåg sig icke för dyrt kunna köpa en sådan bekännelse. Man hoppades att Michel slutligen skulle ledsna vid denna strid mot öfvermakten och sent omsider bekänna. Man lät derför saken ännu en gång anstå någon tid, i hopp att på ett eller annat sätt aflocka honom hemligheten. Många medel försöktes — ett enda lyckades. (Forts.)