ters sullständiga bruk, icke utan våda kunde lemna sina rum. Sedan ordföranden framställt denna fråga svarade hr Lindhagen att sedan fru Döhle till sin omgifning yttrat sin önskan att få tala med honom, hade han två gånger besökt fru Döhle, första gången för 3:ne veckor och sednaste gången för knappt 14 dagar sedan. Vid det första besöket hade fru Döhle befunnits mycket upprörd och nedslagen samt haft anfall af nervösa och hysteriska lidanden, hvarunder hon fantiserat, men vid det sednare besöket hade hon varit fullt redig. Herr doktorn tillade att han af Döhles omgifning hört uppgifvas, att hon blifvit mycket upprörd vid underrättelsen om det väckta åtalet. Hr lifmedikus Retzius, tillspord om hvad han hade att genmäla på hr Lindhagens vittnesmål, började uti häftiga ordalag att klandra det sätt hvarpå hr Lindhagen skött sin befattning, och yttrade att hr Lindhagen hade oftast icke på flera månader besökt inrättningen. Härpä invände br Lindhagen, att det sednare påståendet hade sin riktighet, ty han hade sjelf såväl i anledning af det bemötande han rönte af professorn, äfvensom af den sjelftagna myndighet, som obestridt utofvades af fru Döhle, insett att hans befattning som läkare vid inrättningen endast vore till för syns skull. (Forts.) (P. S. D:r Lindhagen har uti ett berigtigande, som läses i det i dag anlända Aftonbladet, korrigerat detta referat, i så fall, att han uppgifver sig ej hafva ansett frossbrytningarne såsom tecken till puerperalfebern, utan berodde detta på andra symptomer, hvarjemte han bestrider sig hafva yttrat något om fru Döhles upprörda tillstånd. Slutligen har ref:n gjort några misstag i afs. å doktorns anställning vid barnsbördshuset Pro Patria.)