Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1854, sida 1

var fördenskull klokt af honom att undvika saran, men han kunde dock ej afhålla sig srån att emellanåt kasta en sörstulen blick tillbaka på den buske, som dolde hans siende. Emellertid syntes ej det ringaste till — allt var så tyst omkring honom, att Michel esterhand lugnade sig samt började tro att alltsammans vårit en synvilla och intet annat. Det han ansett för en bösspipa hade kanske ej varit nå got annat än en gren, hvars glatta bark kastar återsken, då ljuset faller snedt derpå. Efter många ansträngningar uppnådde han slutligen foten af klippan. Här sträckte sig i en temligen betydlig längd ett helt klippbälte, som bildade liksom en naturlig befästning. Denna förskansning måste sjömannen passera, för att komma tillbaka till plantaget. Utan att ana någon ny fara, gick han tryggt fram mot detta klippiga ställe; men då han kommit detsamma på omkring trettio steg nära, föll plötsligt ett skott och straxt derpå ett annat. Vid det första ropade Michel: — Det träffade icke! Bravo! Vid det andra kände han att han triumferat något för tidigt — han hade en kula i armen; men hur mycket såret än smärtade, började han dock springa inpå sin fiende. Det var en neger, som plötsligt framkom från en