Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1854, sida 1

Hr v. Kock. Det har så mycket blifvit taladt och skrifvet i detta ämne att man ej behöfver vara vidlyttig. Beklagade endast att så vigtiga betänkanden fö. rekomma i slutet af riksdagen, och ej ens hinna ut: delas, så att man får tid att se på dem. Talaren ön. skade bifall till utskottens förslag, och ansåg att för. ordningen är så nyss tillkommen vara ett skäl till förändring, emedan annars mycket missnöje, olyckor ocl trassel skulle uppstå. Det är naturligt att regeringen fäster sig vid rikets ständers åsigt, och är den om nämnda författningen en följd af det olyckliga beslut som rikets ständer fattade vid 1841 års riksdag. Följderna af denna förordning hafva i motionerna blifvit anförda. Talaren anförde derpå ett par yttranden a ledamöter i den kommittå, som varit tillsatt i och för hemmansklyfningen. Talaren trodde ej att bland den befolkning, som kan förvärfva sig jord, brotten få sökas, utan just bland dem, som icke kunna förvärfva sig en jordbit, och hvilkas antal man ökar genom denna förordning. Frih. Raab hade ej väntat ett sådant yrkande af gresve Liljecrantz, som visat sig såsom en brödrakärlekens kämpe. Trodde grefvens omdöme hvila på en en förvändhet, då han endast vill hafva rika och arbetare. Huru skola dugliga arbetare erhållas, om utsigten att förvärfva jord borttages? De komma då att sakna en framtid. Hvarföre vill man beröfva dem den? Tal. ansåg det tvertom lyckligt om backstugusittarne kunde förvandlas till små jordegare. Har Sverge då sör mycket folk? Tal. trodde landet kunna föda dub: belt så mänga innebyggare som nu, om man ej hindrar dem i jords förvärfvande. Författningens princip är oriktig, då den bestämmer 1 mantal såsom det minsta. Flerestädes finnes 3 hemman, som uppgår i värde till 50,000 rdr, och tal. kände ett mantal som egde 40 åboer, alla burgna och besutna. I afseende på vedbrand trodde tal. att så omätliga resurser finnas om de klokt begagnas, att någon farhåga derifrån ej kan uppstå. Då man vill bestämma minimum afjord som får egas, så trodde talaren att, om någon föreslog en åkerlag, som bestämde huru många hemman nå gon högst flick ega, och det öfriga skulle lemnas til delning, grefve Liljencrantz ej vilja gå in derpå. Ta laren för sin del undanbad sig. Derföre är ej hel: ler billigt att sätta en gräns nedåt. — Talaren yrkade bifall. Grefve E. Sparre kunde ej annat än taga lagutskot tet i försvar, då det utarbetat en lag om rån, hvarmec lagberedningen varit sysselsatt i 40 år. Tal. hade e utan förvåning hört en konungens justitiekansler ta la om olyckor, trassel och missnöje af en utfärdac kongl. förordning. Det anförde yttrandet af s. d. ju stitiekansleren Faxe rörde icke hemmansklyfningen 1853 års förordning säger, att innan man får förvärfve hemmanet, man skall veta om man får ega det, oct stadgar endast att 3 mantal är det minsta hemmanta som får egas utan att undersökning skall ske om be: sutenheten. Tal. ansåg ej lämpligt eller värdigt, at Rikets Ständer året efter, sedan förordningen utfär: dats, begära dess upphäfvande eller ändring, hvarföre han yrkade bifall. Tal. delade den åsigten att den fat tige bör kunna förvärsva jord, men det blir att tale om vid nästa punkt, som rörer jordafsöndringen, i hvil ket fall tal. trodde meningarne tendera till en större frihet. Men mot en utsträckt hemmansklysning talade landets egendomliga förbållanden särdeles i kameralistiskt hänseende. Tal. yrkade afslag. Frih. Raab kunde ej annat än bemöta grefve Spar: res yttrande om friheten att yttra sig. Då vi hafva a högt uppsatte embetsmän erhållit flera vigtiga upplysningar, så bör ordet vara fritt. Den som yrkar at embetsmannen ej får tala enligt sin öfvertygelse bör sö ka arbeta på en representationsförändring. Ar en för: fattning utgifven, som Rik. St. ej anser riktig, så böra de ej af dess nyhet låta hindra sig att begära dess upphäfvande. Hr v. Koch förklarade sig ej hafva blifvit embetsman genom att dölja sina tänkesätt, och ämnade e bibehålla sitt embete derigenom. Han kände att heri Faxe föreslagit kontroller, men visste att han ännu hell nyligen var mycket tveksam. Nekas kan ej att från lagutskottet hafva de vigtigaste betankandena kommil på sednaste månader. Talaren trodde att lagutskottet ej heller försmått att med omändringar begagna sig a! lagberedningens arbeten, som i afseende på rån ej varat 40 år. Rättigheten, som enligt 1827 års förordning funnits, har genom 1853 års förvandlats till tvång. Grefve Liljencrantz hade en sådan kärlek till sina medmenniskor, att han önskade deraf uppkomma nägot godt. Och som genom ntskottens förslag personer skulle ledas in på en förtidig bosättning, som vore olycklig, så yrkade han afslag. ÖCrresve Sparre hade yttrat sin förvåning, att en konungens justitiekansler kunde tala om trassel af en förordning, som en annan justitiekansler lagt grunden till. Hr Carleson yrkade äfven afslag. Grefve Lagerbjelke ansåg stabilitet i lagstiftning vara nödvändig. Skall en nyss utkommen förordning ändras, så skola skälen dertill bevisa, att de olägenheter som skola nödvändigt härflyta ur förordningen, äro värre än några års väntan med ändringen. Som förhållandet här ej vore sådant, yrkade talaren för stabilitetens skull afslag. Hr R. Cederschidld yrkade afslag å förslaget om rana ach camlada alla da Ha.5 dan banda