Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1854, sida 1

LA — —— — —— —— — —2x4oo n maaiIUmI—— L -—Ssi so 3 Riksdagen, Hemmansklyfningsoch jordafsöndrinas-frågan. Såsom förut blifvit i H. T. nämndt, hafva Lag och Ekonomiutskotten rörande denna fråga afgifvit ett betänkande, deri utskotten förorda upphäfvandet af de väsentligaste delar utaf den olyckliga författning i frågan, hvilken regeringen utgaf den 13 Juli 1853, och om hvilken mycket varit i denna tidning ordadt. Så föreslå utskotten, att rikets ständer skola hos regeringen anhålla: patt föreskrifterna uti 3:dje och 10:de momenten af berörde förordnings I måtte varda till all kraft och verkan upphäfda; (Dessa momenter innehålla hufvudsakligen, att lagfart ej får beviljas på klufvet hemman, som understiger det minimum, som fordras för besutenhet) att samma Sis 8:de mom., som i förordningen lyder: ,hör nämnden tillstyrkt klyfoingen, då skall dervid förblifva, utan så är att delägare i samma hemmansnummer, som klyfvas skall, vill lösningsanspråk väcka — måtte erhalla följande ändrade lydelse : ,Har Nämnden tillstyrkt klyfningen, då skal dervid förblifva, utan så är, att delegare i samma hemmansnummer, som klyfvas skall, vid lösnings-anspråk väcka, i hvilket fall sådant anspråk skall vid Domstol anhängiggöras, innan laga stånd den utklufna hem mansdelen åkommit, eller, der lagfart ej eger rum, innan natt och år efter det undersökningen blifvit ver ställd; samt att ett nytt moment måtte i slutet af omförmälda införas. så lydande: ,Har sådan undersökning ej egt rum, der hemman undergått klyfning i mindre delar, än i allmänhet för orten utan undersökning är tillåtet, vare egarne af de utklufoe delarne fortfarande underkastade det lösningsanspråk, som, enligt I kap. 6 af 1827 ärs Förordning, delegare i samma hemmansnummer är berättigad att framställa; äfvensom att rikets ständer måtte i ofvanomförmålda skrifvelse hos K. M. anhålla, det K. M. täcktes dels förordna, att för de orter i riket, der den för på viss tid eller lifstid assöndrad lägenhet i 2 kap. 3 . af 1827 års Förordning bestämda minsta jordrymd, i anseende till skiljaktiga förhållanden, kan undantagsvis tåla nedsättning, Konungens Befallningshafvande må ega att, ester samråd med sakkunnige män inom länet, derom till K. M. afgifva förslag, samt dels derefter för hvarje sådan ort bestämma och låta allmänligen inom länet kungöra den minsta rymd, hvartill afsöndring af jord må verkställas. Detta betänkande förekom till öfverläggningar inom Riksstånden den 24 sistl. Nov., hvilka öfverläggningar vi, efter Aftonbladets referater, meddela. Hos Ridd. och Adeln: Grefve Liljencrantz hade med nöje sett den utfärdade författningen af 1853, emedan han hoppades att genom densamma all den uselhet, som genom för mycken hemmansklyfning uppkommit deraf att ingen öfvervakat 1827 års förordning, skulle småningom upphöra. Tal. ansäg Sveriges klimateriska forhållanden, den korta arbetstiden, den icke obetydliga jordrymd, som fordras att föda både menniskor och kreatur, samt behofvet af bränsle hindra en alltför vidsträckt hemmansklyfning. Backstuguhjonens antal vore i ett förfärligt tilltagande. I Stockholms län utgjorde de 21.000, och soldater, matroser eller torpare utgjorde 26,000. Således hälften af länets besolkning på rörlig fot. Följden af sådant har ock visat sig vid missväxterna. Om jordafsöndringen ej motarbetas, så vet man ej hvart det kommer att bära. Fattigvården är redan i hög grad betungande, och hade tal. en socken sig bekant, der den uppgick till 100 rdr årligen på mantalet, om det fortginge på samma sätt. Man har blifvit missledd af statistiska uppgifte till det antagande att, ju folkrikare ett land är, ju starkare vore det. Styrkan ligger i det antal trefna innebyggare, som finnes. Då talaren ansåg utskottens tillstyrkande olycksbringande, så yrkade han afslag.