Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1854, sida 2

het; han upptäckte dem likval, och kunde e misstaga sig om deras afsigter. Efterhand vande han sig vid att hafva dem omkring sig, och hans bekantskap med trakten gjorde, att han nästan alltid visste hvar hans spioner uppehöllo sig samt hvad de sorehade. Den enda hämnd han emellanåt tog mot dem var, att han då och då förde dem i ett ogenomträngligt törnsnår, eller tvang dem att följa sig uppåt de mest otillgängliga fjellbranter, der det icke var dem möjligt att dölja sig för honom. En omständighet visade honom emellertid tydligt att han verkligen sväfvade i fara. Han uppsteg en dag på en brant klippa, hvilket man hittills ansett för otillgänglig. Han hade hunnit ungefär halfvägs, då han nere i en remna plötsligt upptäckte en mörk skugga, som smög sig från den ena af de oräkneliga törnbuskar, hvilka betäckte sidan af klippan, till den andra, och på så sätt sökte komma honom så nära som möjligt. Ännu anade han intet; han antog att det var en af hans vanliga spioner, som Plouen utsandt. Detta var ej något nytt; det afhöll fördenskull icke Michel att försöka hinna upp till spetsen. Ö Jja, låt honom försöka på att nå mig här — det skall åtminstone göra honom litet möda. (Forts.)