Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1854, sida 1

hag. Plouen sordrade blott ett at honom, och detta var: att han ej skulle lemna honom. All denna godhet och vänlighet rörde ej Michel; stundom gjorde den honom tilloehmed uppbragt och förbittrad. Den olycklige negern, som uppassade honom, fick mången gång umgälla det. Det enda han brydde sig om var, att man låt honom vara ensam med sig sjelf, och för att kunna detta, instängde han sig ofta i flera dagar inne i sin paviljong. Plouens bekymmer öfver detta uppförande tilltog med hvarje dag och erhöll näring vid hvarje ny nyck af matrosen. Hittills hade han utöfvat ett absolut herravälde öfver honom såväl som öfver alla de andre, hvilka stått under hans kommando. Detta var nu förbi, och det var denna tanke som oroade Plouen. — Han hade uppnått målet för sina önskningar, och hans enda tanke var nu, att efter så mycket kringflackande, så många strider, kunna föra ett lugnt och stilla lif, glömmande verlden och glömd af den — och nu stötte han på detta sandkorn, hvilket den som begått ett brott så ofta påträslar vid slutet af sin bana, och öfver hvilket han stupar äfven om terrängen för öfrigt är aldrig så jemn. (Forts.)