Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1854, sida 1

man kunde vara förvissad att han ej gick till sängs någon afton, utan att först hafva läst sitt bestämda antal böner. Under det tråkiga lif han förde, blef detta dagligen mer och mer ett hehaf och en tröst för hans plågade själ. Plouen hade under allt detta ej ett ögonblick förlorat honom ur sigte. Emellertid afhöll han sig från hvarje förebråelse, och fördubblade tvertom sin godhet och uppmärksamhet mot honom. Han hoppades att efterhand kunna bekämpa den motvilja, som Michel hyste för lifvet på kolonierna; han sökte att så mycket som möjligt fästa honom vid sig, han behandlade honom som en sjuk och sparade ingen möda för att hota honom. Sjömannen betraktades ej som en tjenare i hans hus, utan som en gäst, ja nästan som en vän; man hade upplåtit till boning för honom samma paviljong, som Plouen sjelf. bebodde innan han blef herre i huset. Här lefde Michel helt och hållet efter sitt eget hufvud; han kunde göra och låta hvad han ville; han hade sin egen mattid samt steg upp och gick till sängs när det behagade honom — kort sagdt, han var icke skyldig någon menniska räkenskap för sina handlingar. Till sin uppassning hade han en neger, som uteslutande tillhörde honom. Penningar fattades honom icke; han kunde gå på jagt, fiska eller rida ut, allt efter eget be