Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1854, sida 2

detta ord kände han alldeles icke till. Ehuru kriget lade hinder i vägen för kommunikationen med Europa, ville han dock hafva ett helt och hållet nytt möblemong sig derifrån tillsandt. Han skickade Gregor för att hemta detsamma, under kommando af en bland hans officerare. Gregor lättade, och af hela besättningen behöll Plouen qvar endast Michel. Att döma efter det sätt, hvarpå matrosen upptog detta ynnestbevis, var det tydligt, att han icke var synnerligen glad öfver denna utmärkelse. Han var Bretagnare till lif och själ och kunde ej tåla den tanken, att han aldrig mer skulle få återse sitt sadernesland. Då derför de andra begåfvo sig af, följde han fartyget med tårar i ögonen, tilldess det försvann vid horizonten. — Lycklig resa! suckade han. Här skall jag ligga förtöjd. Och hvarför? Emedan han icke litar på mig. — Men låt gå! Vi komma nog en gång att uppgöra vår räkning. EHemlängtan. Mellan dessa begge män, som båda hyste misstro till hvarandra, uppstod från detta ögon