Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1854, sida 1

fortfarande ej afhördes, nödgades man uppgifva densamma. Upptäckten af liket syntes nu vilja bringa ljus i saken. Detta lik måste utvifvelaktigt vara den försvunne sjöossicern. Man hade väl inga medel att öfvertyga sig om identiteten; men genom att jemföra alla de närmare omständigheterna var det omöjligt annat än att antaga detta. Från denna synpunkt utgingo äfven auktoriteterna i deras undersökning. Det var Paul des Etangs man funnit i detta moras, och det fanns så mycket som talade härför, att denna sörmodan snart öfvergick till visshet. Sedan man sålunda blifvit ense härom, återstod blott att undersöka huru saken tillgått. Var det ett dråp, en olyckshändelse, ett sjelsmord? Det sistnämnda egde alls ingen sannoliket, ty den unge mannen egde ej det ringaste skäl att företaga en dylik handling, och han skulle i hvarje fall ej hafva begifvit sig så långt bort för att företaga den. Frågan var altså, om det var ett dråp eller en olyckshändelse, och meningarne voro delade mellan dessa båda åsigter. Ett mord? Hvem skulle väl ha någon fördel af att hafva begått det? Man visste ej att Paul des Etangs egde några fiender. Han var dessutom i en ålder, då samvetet ej är betungadt; härtill kom att han ej var rik och att