Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1854, sida 2

sig, hade Plouen uppsökt Michel, som just anländt vid gudstjenstens slut. De talade sakta och hastigt med hvarandra såsom menniskor, för hvilka hvarje ögonblick är dyrbart. — Hvad har du att säga? frågade Plouen. — Han har undkommit mig. — Eländige! utropade Plouen, som hade svårt att bibehålla sin fattning. Du vill då göra mig olycklig! — Ja hvad skulle jag göra, kapten? Han hade en bättre häst än jag. — Hvad vill det säga? — Jo han måste vara här; har ni icke sett till honom? — Nej, icke ännu. — Han måste vara här, säger jag er. — Han red förbi mig. — Hvar blir han då af? frågade Plouen. — Ja hvad vet jag? — I hvarje händelse är det lyckligt för mig. Hör på, Michel. — Jag hör, kapten. — Du har begått ett stort fel genom att låta honom undkomma. Det finnes blott ett enda sätt, hvarpå du kan godtgöra det. — Tala! — Du måste uppsöka honom och ej vika ifrån honom. Till hvad pris som heldst måste