nen förskräckt. Min Gud, det är för sent! Hur långt har man hunnit? — Det är slut nu. Presten har redan välsignat de nygifte. — Det är omöjligt. Jag måste sjelf öfvertyga mig derom. — Det är alldeles öfverflödigt! Jag säger er att det är slut — vi skjuta minsann ej för intet. Der kan ni sjelf se — nu komma de ut ur kapellet. Uppe från alln der de stodo såg man i detsamma de svarte strömma ut ur kyrkan, derpå kom modren och sedan de nygifte. Den unge mannen betraktade detta skådespel med sorgsen blick, och då han öfvertygat sig att saken egde sin riktighet, kastade han om sin häst. — För sent! utropade han. För sent! Det finnes intet att göra dervid. Han red tillbaka samma väg som han kommit, till stor glädje för Acteon, som ej tyckte om att blifva störd i sina funktioner. — Ja var så god! sade han, då han såg honom rida bort. Hvad hade han också här att göra på en bröllopsdag? Det kan man kalla att vara efterhängsen! Medan denna scen föregick i allen, egde en annan rum vid ingången till slottet. Så snart ceremonien var slutad och mängden skingrat