Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1854, sida 1

ö unga slickan synts honom så rörande skön; hennes vanliga munterhet och lislighet var förSvunnen, men öfver hennes allvar var utbredt ett visst sorgset, liksom drömmande behag. Hennes blick var mindre säker och hennes gång mindre fast än vanligt. Hon vågade knappt upplyfta ögonen till den man, med hvilken hon skulle förenas, och då hon kom att kasta blicken bort till sin mor, trädde tårarne henne i ögonen. Plouen å sin sida syntes icke mindre allvarlig eller mindre melankolisk; han sade nästan icke ett enda ord; han fattade blott sin bruds hand och tryckte den hårdt mellan sina, liksom fruktade han att den ännu skulle blifva honom frånryckt. Man begaf sig långsamt och i en bestämd ordning till kapellet. Efter familjen följde mamsell Rodogune, som strålade i all sin prakt, och efter henne kom en liten slock med negerbarn, hvilka skulle sjunga under gudstjensten. Acteon hade sörbehällit sig den visgtiga ste rollen af alla. Tols svarta stodo med bössor i armen uppställda i alln som förde till kapellets ingång, för att på en gifven signal, då nemligen presten välsignade de nyförmälde, beledsaga denna högti liga akt med en dundrande salva. Ofver dessa hade Acteon sörbehållit sig kommandot, ty det var enligt hans åsigt omöjligt att en så högtidlig handling