Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1854, sida 1

A:7 D användt mycket arbete, hvilket allt eljest varit besparadt. — Men nu faller det några andra skogsoch tillika vattendragsägare in, att man borde ytterligare förädla varan, d. v. s. producera stångjern, och på den grunden vända de sig åter till regeringen och yrka förbud mot tackjernsutförsel. Regeringen lyssnar genast till ropet, utsardar det äskade förbudet, men beslutar tillika i sin vishet, på det ej skogarne måtte alltför hårdt anlitas, att stångjernstillverkningen skall vara begränsad inom ett viss mått, så att stora böter skola åläggas den jernbruksägare, som, då han genom förbättrade methoder kan åstadkomma större produktion, vågar öka sitt smide. Har någon bruksägare vetat att ställa sig rätt väl, så åläggas skogsägarne i hans ort, att uteslutande sälja sina kol till honom. Men såsom motvigt mot dessa förmåner skall han ock åtaga sig ganska dugtiga skatter, hvaremot han åter uppmuntras med diverse låneanstalter m. m. Den sålunda ömsom omhuldade, ömsom pressade stängjernstillverkningen exporterar årligen för t. ex. en summa af 10.000,000, således hälften af malmexporten och 3 af tackjernsexporten, då man n. b. på stångjernet användt ytterligare kol, arbetskrafter och kapitaler. År nu icke ett sådant system förträffligt ? Visserligen, ty fördelarne deraf äro: l:o att malmbergsagaren icke kan tillgodogö. . . 2 . 2 ra sig sina tillgångar, emedan han ej sår bryta mera malm än tackjernsblåsaren emottager; 2:o att tackjernstillverkaren ej kan tillgodogöra sig sina tillgångar, emedan han ej kan blåsa mera an stångjernstillverkningen använder; 3:o att stångjernstillverkaren ej kan tillgodogöra sig alla tillgångar, vare sig af förbåttrade beredningssatt eller nya råämnen, emedan han ej får tillverka utöfver ett gifvet qvantum; 4:o att hela landet förlorar, derigenom att exporten är mindre, råämnen och arbetskrafter onödigtvis förspillda, samt slutligen det industriella lisvet icke utvecklande sig, utan aftynande. Se der söljderna af den ovisa lagstiftningen! och ändock bibehåller man den, tack vare vis sa mäktiga intressens förmåga att göra sig mera gällande än landets allmänna välfärd. Elter dessa förberedande anmärkningar, taga vi oss friheten meddela en petition i frågan, som nyligen blifvit till K. Maj:t ingifven. Det är i sanning sorgligt, att en sådan petition skall behöfvas, men så beskaffad vår n. v. regering år i afseende å insigter i statshushållningen, kan man ej vara nog vaksam. PDetitionen har följande lydelse: Rikets ständer hafva vid innevarande riksmöte beslutat afskaffindet af förbuden mot utoch införsel af tackjern. Enighet och harmoni emellan statsmakterna i åsigter och beslut sprider trefnad och lycka i landet, gjuter lugn och glädje i sinnena, och är derfore ett godt, som säkerligen äfven utaf E. K. M:ts landsfaderliga hjerta högt skattas. Om således det ej är utan smärta, som den trogne och tillgifne undersåten ser näringsidkande korporationer vända sig till E. K. M. med anhållan, att E. K M. i strid emot rikets ständers beslut, måtte upprätthålla föråldrade och skadliga förbudsbestämmelser, som af folkets ombud rättvisligen blifvit utdomde, och genom dylika ansökningar förorsaka E. K. M:ts ömmande och sosterlandsälskande sinne obehag och bekymmer, så våga vi, riks dagsfullmäktige för rikets tackjernsbergslager följaktli gen desto heldre tillsörse oss, att den underdaniga ansokning, som vi nu å våra committenters vägnar till E. K. M framföra, skall utaf E. K. M. med mera tinfredsställelse emottagas; då den, långt ifrån att åsyfta det E. K. M. skulle försätta sig i mwågon stridighet mot hvad Nationens ombud beslutat, tvertom endast begär. E. K. M:ts näd. gillande och stadfästelse derutas. Under århundradens lopp har bruks intresset lyckats att hålla rikets tackjernstillverkare fjettrade i monopoliserande bojor af slersaldiga slag. Efterhand hafva likväl under en sednare tid och äfven genom E. K. M:s högt upplysta och rätvisa åtgärd, dels åtskilliga af dessa mo opolier blifvit borttagne, dels förtrycket af desamma betydligen mildradt. Ännu återstod hkväl ett af de mest rättskränkande och förtryckande bland dessa monopolier, förbudet för tack