Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1854, sida 2

— — — — ee verkligen skulle vara vittne till attGregor lyftade ankar. Då bon sett briggen beständigt fastkedjad på samma fläck, hade hon slutligen trott att en öfvernaturlig makt qvarhöll den, och att den var bestämd att ligga der i evighet. Slutligen åtskiljdes man, och damerna från Angremont återvände till plantaget. — Farväl, J lyckliga stunder, som nu ären försvunna! sade Plouen; skall jag någonsin återfinna er? — God lycka, kapten! hade fru Angremont sagt. Måtte ni hafva framgång på hafvet och snart återvända till oss! Flera månader förflöto, utan att någon händelse förändrade sakernas skick. På plantaget gick allt sin gamla gång och intet fanns, som kunde förändra denna enformiga tillvaro. Blott en ny känsla hade tillkommit — nemligen längtan efter kaptenen. Om honom, hans kryssningståg och de faror, för hvilka han var utsatt, vände sig samtalet nu mellan de båda fruntimren. Förr hade de varit sig sjelfva nog; hädanefter skulle en tredje upptaga de flesta af deras tankar. (Forts.)