Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1854, sida 1

— det är nödvandigt, att han blir underrättad om hvad som sörestår. — Intet är billigare, sade Plouen. — Olyckligtvis veta vi ej hvar vi skola finna honom. Han har i flera år varit frånvarande, utan att låta höra af sig. Måhända har ni träffat honom på ett eller annat ställe? — Jag, som beständigt flackat omkring på hafvet, sade Plouen. — Det har äfven han. — Ah, och hvad heter han? — Paul des Etangs. Om fru Angremont varit mera misstänksam, skulle hon hafva förvånats öfver den verkan, som detta namn åstadkom på Plouen. Det var liksom om en sky lade sig öfver hans ögon, och vecket på hans panna, detta tecken till ett inre uppror, som hans matroser så väl kände till, framträdde skarpare än någonsin. Föröfrigt lät han ej märka något, och han upprepade med låtsad likgiltighet namnet: Paul dEtanges. — Ja, herr kapten, en kusin, som på långt håll är slagt med oss, icke på min mans sida, utan på min. Det är en ung man med ett eldigt sinnelag, och han har alltid excellerat i att begå dårskaper; här fattades det ej heller historier om honom. — Här? frågade Plouen.