Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1854, sida 1

— Ja, herr kapten. Så säga åtminstone elaka tungor. Jag tror emellertid icke derpå, ty jag vet alltför väl hvad elakheten är i ständ att uppfinna. Ni känner honom således icke? — Nej, min fru, svarade Plouen, i det han gjorde våld på sig sjelf för att bibehålla sin fattning. Hår slutade samtalet, sedan båda öfverenskommit att kaptenen genast samma dag skulle träffa förberedelser till sin afresa. Då han var ensam, gaf den förbittring sig luft, som han så länge gjort sig möda att beherrska. — Paul des Etangs! utropade han; detta namn skall då förfölja mig öfverallt; än skall det håna mig, än lägga mig hinder i vägen! och jag, som redan började hysa mildare känslor! nej, min hämnd framför allt! Låt sedan det öfriga komma efteråt, om det kan. Dagen derpå bultade en matros på dörren till den paviljong, der Plouen tillbragt så mån ga qvalsulla nätter; det var en af dem som deltagit i tåget mot Vulkan, och som syntes vara i besittning af kaptenens förtroende. På hans bestämda mine och muskelstarka byggnad igenkände man Michel. — Ah, är det du? sade Plouen i det han öppnade för honom. Hvarsför dröjer du? Jag har väntat på dig i hela fyra timmar.