Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1854, sida 3

ren eller Berzelius sjelf återsann det nedgräfda guldet. Med anledning häraf meddelar Snällposten ett yttrande af Linnd, som återfinnes i hans Skånska resa och är följande: Slagruta ar ett underligt upptåg, med hvilken man vill inbilla folk, att rutan skall säga hvarest metaller ligga fordolde. Min sekreterare tog esomoftast en qvist af hassel, som var jemt delad i två grenar och med den förnöjde sitt sållskap. Detsamma skedde ock här, då den ene gömde sin sillver-tabaquir, den andre sitt ur här eller der i buskarna, hvilka sekreteraren temligen lyckligt uppletade; jag som aldrig trott rutan, och icke velat höra henne nämnas, fortröt att slagrutan skulle rekommenderas, och förestallde mig att min foljeslagare och sekreteraren forstodo hvarandra till ati inbilla sällskapet; ty gick jag afsid.s på ett stort och nönt fält norr om laduzärden, skar der upp en liten torf och lade dit min hlla penningepung, täckte sedan med samma tors så noga, att ingen menniska skulle sett minsta tecken derefter; milt märke var en stor Ranunculus (Fl. 467), som stod straxt dervid och ingen annan hög ört var mer på hela fältet. När så var beställdt, går jag ner till mitt sällskap, berättar att jag gömt min börs på det fältet. bad sekreteraren med sin slagruta uppleta dukaterna, så ville ock jag tro henne; ty jag var säker, ati ingen dödlig mer än jag visste, hvarest penningarne lågo. Sekreteraren var nöjd, att han fatt ett tillfalle, genom hvilket han kunde förmå mig till mildare tanka om rutan, som jag alltid talat om henne med atlöje; sällskapet var ock nyfiket att se rutans mästareprof Sekreteraren sökte länge och väl hela umman, då jag med mitt värdfolk hade nöje att se rutan arbeta förgäfves; alltså, som godset inte kunde fås igen, blef rutan vårt löje. Jag går sedermera att sjelf upptaga min pung, men när jag kommer bort på saltet, hade våra rute-gängare genom sitt peripateticerande nedtrampat alla gräs, så att ej minsta tecken sågs efter någon Ranunculus, och jag måste söka efter mina dukater med samma ovisshet som rutan. Jag hade icke lust gå 100 dukaters vad om rutan, ty sökte vi alla men förgäfves, både med löje och förtret; ändtligen måste jag gifva saken förlorad, då baronen och sekreteraren bådo mig utnämna rummet ungefärligen hvaråt jag tyckt mig nedlagt pungen, det jag ock gjorde; men den fula rutan ville inte slå, utan drog rutan åt en hel contraire sida, och åndtligen sedan både sekreteraren och vi alla voro trötte vid rutan, och jag vid henne mest ledsen, stannade sekreteraren på en helt annan sida af fältet, sägande att om pungen icke vore der, så vore ogörligt för honom säga stället. Jag bjöd icke till att söka derefter, emedan det icke var detta håll, derest jag tyckte mig lagt pungen, men Baron Oxenstjerna lade sig likväl på jorden att söka, då han flick ned ett finger och drog upp den lilla torfven, under hvilken dukaterna lågo. Saledes slog rutan rätt den gången och skänkte mig de penningar, jag eljest förlorat. Detta är res facti. Får jag se några stycken dylika exempel, så måste jag väl tro, det jag icke vill; ty det är helt annat med magneten och awuractionen emellan jern och jern, men att en hasselqvist skall säga mig rikare metaller, det samtycka hvarken vära utvärtes eller invärtes sinnen, så att jag väl ännu icke tror rutan, dock vill jag icke flera gånger gå med henne vad om lika många dukater. CDYVanlIR frugtesambet hos ctt nötkreatur. Vid ett hemman, Underbacken, beläget inom Mariestads län invid Wettern, finnes för närvarande en ung ko, af vanlig landtrace som inom tvenne års förlopp framfödt åtta kalfvar. I Mars månad förlidet år föll nemligen efter henne tvillingar, stutoch qvigkalf, af hvilka qvigan nu slagtats och utan gödning lemnat 12 lisp. 6 skålp. kött. Under Augusti samma år kastade hon trillingar och i medio förra månaden framfödde hon åter trillingar, qvigkalfvar alla, hvilka icke endast änvu lefva, utan äro ovanligt starka och lifliga. Ötur på jernbanan. Hel nyligen har en mycket lärd man, den berömde tyska professorn W., varit utsatt för otur på Thäöringer-jernbanan. Han kom med sin fru från Halle och skulle derifrån resa vidare, men hade i H. glömt sin kappsäck. Fru professorskan steg derföre af i Naumburg, för att låta telegrafera till Halle, att kappsäcken skulle sändas till Gotha. Men hon dröjde för länge och tåget gick utan atthon kom med. Till följe haraf steg herr profossorn af i Apolda, för att invänta sin hustru med nästa tåg. Då han icke återkom, bemärkte de andra passagerarne i samma vagn, att professorn lemnat qvar sin paletot, hattask m. m., och de aflemnade dessa effekter efter adressen på bangården i Gotha. Således befann sig nu hattasken c. i Gotha, Professorn i Apolda, fru professorskan i Naumburg och kappsäcken i Halle.