Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1854, sida 2

-JgsAnmnAnn—————— — — Isen var bruten. Plouen yppade allt: han tillstod sina känslor för Mezelia, hans ord vo ro enkla och hjerliga och han slutade med, att han aldrig skulle hafva lemnat rum för dessa tankar, om ej händelsen sogat att ett sörtroligare förhållande måst uppstå mellan ho— nom och plantagets invånare. Fru Angremont åhörde honom utan att afbryta. Han utvecklade för henne hvilka fördelar denna förening kunde medföra. Hvad hans namn anginge, var det ett af de ädlaste i Bretagne; hans förmögenhet var så stor, att den kunde tillfredsställa hvarje nyck; han tillade, att om ödet här vore honom gynsamt, skulle han ej ha något emot att slå sig i ro på Guadeloupe, att lefva der, att stycke för stycke tillhandla sig allt hvad plantaget under årens lopp förlorat, att så mycket som möjligt förbättra och utvidga besittningarne och återbringa egendomen till dess ford na blomstrande författning. Han ville dessutom uppzeifva hvarje tanke på att någonsin återvända tull Europa, och frigöra sig från hvarje band, som ännu kunde fästa honom vid denna verldsdel. Så talade han länge med mycken värme och upprigtighet; derpå vände han sig till fru Angremont, som förblifvit tyst och grublande, samt sade: — Ni ser, min fru, att ni har mitt öde i edra händer. Hvad beslutar ni?