Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1854, sida 2

— Redan? sade fru Angremont. Redan, herr kapten? — Ja, min fru. — Ni är ännu mycket svag. Tänk för all del derpå. — Det är nödvändigt, min fru. — Hvad kan det skada, att ni offrar oss ännu ett par veckor? frågade hon vänligt. Är ni rädd, att ni ej skall göra priser nog? — O, min fru, hur kan ni tro det om mig? — Så stanna då qvar och bevisa, att ni verkligen är vår vän; jag är ännu ej alldeles viss på att ni är återställd och jag fruktar för ett återfall. Blif qvar! Allt detta yttrades med så mycken välvilja och glädtighet, att Plouen icke visste hvad han skulle svara. Rörelsen öfverväldigade honom. — Det är således afgjordt att ni stannar qvar, tillade fru Angremont. Den som tiger, ban samtycker. — Min Gud, min fru, bed mig icke så myc ket om att stanna. Om ni tvingar mig att tala skall ni sjelf bli den första att be mig lemna er, sade han sorgset. — Verkligen, herr kapten? — Ja, det suklle vara er pligt. — Förklara er, sade hon allvarsamt.