Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1854, sida 1

på Angremont funno sig i sitt öde. Al familjen egde de endast qvar en shkägting på långt håll, som redan i unga år gifvit vika för sin håg för sjölifvet och blifvit sjöofficer. Han hette Paul des Etangs; i flera år hade han flackat omkring på hafvet utan att låta höra af sig. — Sålunda hade Mezelia och hennes mor lefvat ensamma med sina svarta i denna boning, der allt erinrade dem om deras fordna storhet och deras nuvarande fall. Det var på denna tid, som ödet fört korsarhösdingen till plantaget. Han var ett nytt element der, och för de båda damerna var hans vistelse derstädes både en förströelse och en sysselsättning. Man förstår lätt, att han snart kom att intaga en betydande plats i deras tankar — och härtill bidrogo omständigheterna heller ej så litet. Den hjeltebragd Plouen för deras skuld utfört, de faror han utstått, hans sår och isynnerhet den fruktansvärda kris, hvari han så länge sväfvade, allt kom honom till hjelp. Hvad ingen Angremont hade kunnat uträtta, det hade han, en fremling, lyckligt utfört: han hade hämnats på den afskyvärde negern alla de olyckor, han i en lång följd af år ådragit denna familj; han hade befriat kolonien från ett odjur, och slottet från en dödsfiende, mot hvars förföljelser det var omöjligt att trygga sig. En dylik uppoffring glömmes icke så lätt.