Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1854, sida 1

forderslig för honom; derför fortfor man äfven att vårda honom lika omsorgsfullt som förut. Damerna på Angremont voro outtröttliga i sin uppmärksamhet, och de förenade dermed ett behag och en finhet, som icke kunde vara annat än välgörande för honom. — Det är bekant, hur innerligt man sluter sig till dem, hvilka åter upplefva efter en svår sjukdom; denna känsla beherrskade dem äfven, utan att de sjelfva visste deraf. Detta återvinnande af alla krafter var deras verk, och i deras glädje deröfver blandade sig en viss stolthet. Den dag då Plouen för första gången gick ut, var en högtidsdag för hela slottet; knappt kunde han åter stiga till häst, innan damerna ville ledsaga honom på hans spatserturer. Han hade I blifvit ett barn och en vän af detta hus, som hittills varit så lugnt och tyst, och som han nu upplisvade genom sin närvaro. För att fatta de båda qvinnornas känslor, måste man ihågkomma, hvilket afsöndradt och oroligt lif de varit vanda att föra. Sedan det gått tillbaka med deras hus hade de hållit sig sör sig sig sjelfva och undvikit umgänget tillochmed med sina närmaste grannar. Det är ett eget drag hos stolta karakterer att dölja sin olycka i tysthet: de gifva sig icke luft i klagan, de begära ingen tröst; de finna sig i sitt öde eller kämpa mot detsamma. — Damerna