Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1854, sida 1

öfvervunnen af plågorna och badande i sitt blod nedsoll han utan tecken till lif vid sidan af negern, som utandades sin sista suck. Matroserna, som annu alltjemt qvarstodo på samma plats och skjöto efter besalining, visste emellertid icke hvad de skulle tro om kaptenens uteblisvande. Hade någon olycka händt honom? Hade han fallit i ett försåt? Dessa frågor vexlade de med hvarandra, och då Vulkan försvann från sin luftiga post, fördubblades deras oro. — Du skall få se att den kältringen snappat bort vår kapiten, sade S:t Malo; han har en hel legion djeslar till sin disposition. — Kapten låter icke snappa bort sig såder utan krus; han har både näbb och klor. Tiden förgick, och ångesten öfver hans uteblilvande var på sin högsta höjd, då Bajazet plötsligt visade sig med sönderklösta öron och blodig nos. Vid åsynen af honom upphäfde alla ett anskri. Hvarifrån kommer han? Hvad har föresallit? Hur har han blifvit såder tilltygad? Hunden å sin sida tycktes blott ha ett enda mål för ögonen. Han sprang från den ene matrosen till den andre och sökte få dem med sig. Detta beteende var tillräckligt tydligt och alla följde hunden. På så sätt hoppades man få reda på hvart kaptenen tagit vägen. Ba