Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1854, sida 1

Då Plouen återkom till besinning rasade striden ännu deruppe, och en rå stämma blandade sig med det halfqväfda hundskallet. Detta var nog för honom att åter sätta sig in i förhållandet; han förstod genast att hans fyrbenta medhjelpare ännu ej fått bugt med deras dödssiende. Tanken härpå fick Plouen att resa Sig. Hur sönderbråkad han än var, hade han likväl kraft nog att arbeta sig upp och hinna fram till stället, der striden egde rum. Det var också hög tid. Tamerlan var redan dväsd af negern och låg i de sista krampryckningarne; blott Bajazet höll ännu stånd och syntes med fördubbladt raseri vilja hämnas sin fallne kamrat. I detta ögonblick kom Plouen till stället; med sin dolk i handen gick han Vulkan rakt in på lifvet och sträckte honom död för sina fötter; men denna ansträngning var den sista, hvartill kaptenen var i stånd;