Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1854, sida 2

af klippan. Striden fortsattes utan uppehåll; man såg huru matroserna från olika håll lossade skott på skott, medan det ena klippstycket efter det andra nedstörtade i djupet och vittnade, att Vulkan ännu ej uppgilvit att försvara sig. Allt antydde således, att det verkligen sknlle lyckas Plouen att öfverraska honom. Vid det han observerade hvad som föreföll dernere, gjorde Plouen tillika en annan upptäckt, nemligen att han nalkades spetsen, och att han snart skulle stå ansigte mot ansigte inför sin motståndare; han fördubblade derför sin försigtighet. Den del, som ännu återstod att bestiga var den brantaste och mest kinkiga; ju mera den i klippan nthuggna trappan närmade sig spetsen, desto mer försvunno de naturliga trappstegen och det var slutligen nästan intet annat än en trång gång, genom hvilken han så till sägandes måste skrufva sig fram. För att våga sig upp deri, måste man ega kaptenens mod och hans outtröttliga ifver ester att uppnå ett lyckligt resultat. Det var hans sista ansträngning och han sparade ej sina krafter. Hundarne, hvilka kunde spåra närheten af sitt byte voro lika ifriga. (Forts.)