Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1854, sida 2

Slutligen kommo de till ett slags trappsteg, hvilka voro uthuggna i klippan och hvilkas glatthet vittnade om att de ofta trampades. Der förändrade de plötsligt hela sitt beteende. och af deras språng och rörelser syntes det tydligt, att de funnit hvad de sökte. — Vi äro på spåret, sade Plouen. Här är det. Om han dröjt, skulle Tamerlan och Bajazet hafva dragit honom med sig. Han började derför stiga uppför, men hvar och en annan än en sjöman skulle genast hafva öfvergifvit försöket — än var det honom nästan omöjligt att finna fotfäste, än var hvalfvet så lågt, att han blott genom att krypa kunde komma fram, och dessa hinder syntes ökas ju högre upp han kom. På några enstaka ställen utvidgade sig rummet och erbjöd liksom hviloplatser, på hvilka man såg tydliga spår, att det var Vulkans vistelseort — än skinn, än sogelsjedrar, än lemningar af lifsmedel. Än fanns det en eller annan remna i klippan, genom hvilken solstrålarne inträngde, och hvarifrån man hade utsigt icke blott öfver den nakna heden, utan öfver hela terrängen på andra sidan skogen, bäckarna, savannerna, plantagerna och hafvet i fjerran. Från en af dessa hvilopunkter kunde Plouen öfvertyga sig om hvad som föregick vid foten