hvad var derföre naturligare, än att de voro stolta öfver detta lyckliga resultat! Brechen var sålunda öppen, och det återstod nu endast att börja belägringen. Plouen öfvertänkte hastigt hur han skulle gripa verket an. Ett uppenbart anfall skulle hafva medfört alltför många svårigheter: det berodde derföre på att öfverraska honom. Mellan kaptenens folk och Vulkan fortsattes striden, och negerns hela uppmärksamhet var riktad på densamma. Gevärskulorna på den ena sidan och klippstyckena på den andra spelade oupphörligt, och det såg ut som om det ännu länge skulle fortsättas på samma vis. I förlitande härpå inträngde Plouen genom öppningen, för att anfalla honom i ryggen. Han ville blott hafva med sig de båda spårhundarne, dem han lät binda och förde i kopplet; han litade på djurens instinkt samt trodde att deras lukt skulle visa honom vägen och föra honom ända inpå sin fiende. Plouen hade väntat att ett mörkt rum skulle öppna sig för honom, men hur stor var ej hans förundran, då han plötsligt såg sig omgifven af ett starkt ljus; det var en lampa, som vittnade om Vulkans geni. I en fördjupning af klippan hade han förvarat talgen af sina får och i denna naturliga reservoir hade han anbragt en veke al bark, som spred ett