Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1854, sida 1

na eller springa syntes, som antydde en hemlig ingång. — Hvad går det åt dem? frågade blouen, jag kan ingenting upptäcka. Klippan, på hvilken denna scen föregick, bildade en inåtgående vinkel, bakom hvilken en man lätt kunde hålla sig dold. Kaptenen lutade sig, utan att ana dat ringaste, mot stenen; men hur stor var icke hans förvåning, då han plötsligt märkte att den gaf efter för tryckningen! han lutade sig hårdare deremot, och klippstycket rörde sig samt vände sig rundt omkring sig sjelf — det var en scen som i tusen och en natt. Det fanns icke längre något tvifvel om, att det var denna ingång, som förde Vulkan upp till spetsen af klippan; så lät det förklara sig att han så länge ostraffad kunnat uppehålla sig på detta ställe. Andtligen hade man honom fast! Plouens hjerta klappade våldsamt. Han kunde nu visa damerna på Angremont en af dessa tjenster, som aldrig glömmas, och på en enda dag hämnas tjugu års nedrighet. Denna utsigt förekom honom smickrande nog, och måhända inblandade sig äfven andra framtidsdrömmar häri. Spårhundarne tycktes öfverensstämma med honom, ty de hoppade af glädje och störtade mot ingången med oemotståndlig häftighet; denna upptäckt var ju deras verk —