Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1854, sida 1

— Åsståndet är väl långt, kapten! sade Michel. Fyr ändå! och sen till att ge honom att göra! Jag har min plan dermed. — Godt, kapten, svarade matroserna. Som ni befaller. — Vi skola afbränna ett litet fyrverkeri till hans ära, tillade St. Malo. Snart öppnade sig mellan Vulkan och jäsårne en kamp, som uppenbarligen ej var till de sednares fördel. Deras skott nådde ej upp till fjellspetsen, medan negern från tinnarne af sin klippborg oupphörligt nedkastade stora stenar och klippstycken på sina angripare. — Det är sockerpullor! sade St. Malo; men de äro något hårda för tänderna. Plouens afsigt var emellertid vunnen: neBern, som hade tillräckligt att göra med att försvara sig, förlorade alldeles ur sigte hvad som föregick vid foten af klippan; man kunde sördenskull alldeles ostörd fortsätta undersökningen af terrängen. Tamerlan och Bajazet blefvo stående på samma ställe och kunde ej förmås att lemna det; tid efter annan störtade de sig tjutande mot klippan, liksom ville de tilltvinga sig en genomgång. Emellertid fanns ej något yttre kännetecken som kunde förklara denna deras envishet; klippmassan hade öfverallt en glatt yta, osh icke den minsta rem