Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1854, sida 2

—— — — Ja det är saken! Hvar blef han af? upprepade mythologen. Yvon, min elev, tillåter du att jag meddelar dig mina åsigter härom? — Som du vill! svarade denne. — Han har ingått förbund med satan, derpå är jag säker. Det är enda sättet att förklara detta fenomen. Under det de vexlade dessa ord, fortsatte matroserna sina undersökningar. Icke det ringaste glömdes eller förbigicks. Fann man en remna, undersökte man den på det noggrannaste; såg man en ljungbuske, öfvertygade man sig om att den icke maskerade en eller annan ingång. Dessa efterforskningar skulle ännu länge hafva fortsatts, om icke ett strupljud uppe från klippspetsen ådragit sig uppmärksamheten. De sågo i höjden — det var Vulkan, som stod på den yttersta klippspetsen. Hans utseende i detta ögonblick var förfärligt; han lutade sig ut öfver afgrunden och höll mellan armarne en börda, hvilken såg ut som en oformlig massa; det syntes tydligt att han afvaktade ett gynsamt ögonblick för att kasta den ned öfver sina angripare. — Gud! ropade Plouen. Skulle det vara den olycklige negern? Han misstog sig icke. Det var Barrabas. — Innan Vulkan affärdade honom, lekte han