Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1854, sida 2

— Vi ha honom, vi ha honom! ropade matroserna. Det syntes omöjligt för bonom att undkomma — en klippvägg reste sig på ena sidan och en krets af matroser omringade honom på den andra. Bajazet och Tamerlan ville börja anfallet — och de andre hoppades kunna gripa honom inom ett ögonblick. Detta var äfven Plouens mening, men en liten händelse kom alltsammans att stranda. Man var alldeles vid målet, man hade Vulkan så godt Som i sina händer, man trodde redan att han var fasttagen, då han plötsligt försvann för deras blickar, utan att man kunde säga hur det tillgick. Det skedde med blixtens hastighet. På det ställe der han försvann var det ej möjligt att se spår till någon utgång; man såg intet annat, än den branta och enformiga klippväggen. Om här icke skett ett underverk, måste det förekomma hvar och en fullkomligt oförklarligt. Förvåningen var obeskriflig. — Se på honom! sade mythologen. Han försvinner liksom den himmelske Jupiter, och det sinns icke en gång så mycket som en sky qvar! plouen undersökte klippan med sörsigtighet, om om han fruktade för en snara eller ett örsåt. Men hvar blef han då af? frågade han.