Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1854, sida 2

som ej låt skrämma sig; det är ju icke en ensam man, utan en hel bataljon som kommer emot oss. Det var hög tid att fatta ett beslut. — Upp gossar! ropade Plouen och höll karbinen i beredskap. Gören intet buller, rören er ej och skjuten först då jag kommenderar det. Truppen lydde, och hvar och en visste snart hvad det gällde. Rörelsen i grenarne blef allt tydligare och utsträckte sig till en alltför stor längd, för att en ensam person skulle kunnat förorsaka den. Man observerade liksom ett långt spår, som ej lät ana något godt. Rörelsen var för öfrigt icke regelmässig såsom af personer, hvilka marschera mot ett bestämdt mål; än upphörde den helt och hållet, än utbredde den sig åt sidorna, kort sagdt, man visste ej hvad man skulle tro derom. För öfrigt antydde intet, att Vulkan blifvit förskräckt öfver hvad som föregick i hans granskap: han lät hvarken se eller höra sig. Under intrycket af allt detta begick Plouen ett fel, som han få ögonblick derpå måste ångra: från den plats der han befann sig, kunde han blott öfverskåda en del aflandskapet, men allt som låg bakom grottan, undgick honom alldeles. Han höll det derför för klokast att