Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1854, sida 2

gen fördel, borde föredraga att omdömet öfer hans åtgärder salldes öppet, hrarigenom van ej behöfde frukta, att hemliga och falska I ntydningar undergrasde hans anseende och let förtroende landet till honom bör äga. Hvad ryckfrihetsförordningen angår, så säger den: I allt slags lastligt yttrande om den regerande j konungens höga person eller gerningar Ac. straffas Åc. — Då nu icke hossamma anmärkningar rimligtvis kunna kallas för slastliga ytranden, så följer deraf, att sådana anmärkningar alls icke äro, såsom man velat göra gällande, i tryckfrihetsförordningen förbjudna. 1809 års män hade på alltför nära håll åsett vådorna af att konungen alldrig emottog vare sig råd, varningar eiler rättelser, för att kunna sorbjuda den genom tryckfrihets-förordningen återupprättade pressen, att äfven anföra anmärkningar mot konungens handlingar, så snart det ej öfverginge till lasteligt tal. Måhända insågo de ock nyttan deraf för konun gen sjelf, sedan de med egna ögon sett huru en utgrenad sammansvärjning kunde hållas hemlig i flera månader, utan att den konung, som var föremål för densamma, visste af någonting; ) måhända hade han ej ens begrepp om att något missnöje mot honom existerade, ty huru skulle han kunna det, då det ej fanns någon klandersjukoch revolutionär press, som spridde missnöje i landet. — Emellertid har, trots sanningen häraf och i trots af de sednare årens erfarenhet, som varit för konungars anseende den mest komprometterande i historien, då man sett dem handla af de, lindrigast sagdt, mest sjelfviska drisljedrar, utan att fråga efter folkens välfärd, — den gamla traditionella skyggheten för hvarje anmärkning mot den regerande konungen, temligen allmänt bibehållit sig. För vår del kunna vi ej dela denna känsla, som ingenting annat är än en sedan oförnuftets tider invext fördom, utan anse vi konungen, (märk väl: vi tala om konung i allmänhet) såsom hvarje annan, vara en svag dödlig, som kan begå många misstag, för hvilka han bör emottaga rättelser. Och lika dåraktigt det vore af oss, eller hvilken annan menniska som helst, att påstå sig ej behöfva eller vilja emottaga anmärkningar och rättelser, lika dåraktigt vore det naturligtvis af en konung att föra ett sådant tal; ja, det är af honom tadelvärdare än hos någon annan att göra sig döf för allt klander, emedan hans vilja och handling inverka på så många menniskors välsard. Dessa satser må synas högst triviala, men ersarenheten visar, att de val då och då behöfva upprepas, för att motverka de salska föreställningssätten om konungslighet, som dels en viss enfaldig fromhet, dels kryperiet och lycksökeriet vilja göra gällande, till blygd för menniskorna sjelfve, som derigenom göra sig antingen löjliga eller förhatliga, och till förderf för furstarne sjelfva, som verkligen skulle besitta de öfvermen-kliga egenskaper man nu tillegnar dem, derest de icke emottoge olyckliga intryck af all denna blinda lydnad, hvarmed de från vaggan bemötas. Derföre faller skulden ofta mindre på furstarne sjelfva, än på hela institutionen samt på en omgifning utan heder och mod, att öppet utsäga sin mening, och utan tillräcklig tillgifvenhet för den hyllade personen, för att vilja riskera hans ynnest och nåd (ett ledsamt ord menniskor emellan!) genom att säga honom sanningen. Det hette hos de gamla Grekerna att, för att lära sig befalla, måste man först lära sig lyda. Denna vishetsregel blir sällan tillämpad på furstar, hvaraf ock följden gemenligen är att de såsom befallande blifva egenvillige despoter. Med sådana, såsom vi hoppas man skall erkänna, sanna och förnuftiga åsigter rörande en konungs ställning och person, är det naturligt, att vi anse oss icke blutt berättigade utan rentaf förpligtade, att äfven rörande konungens handlingar och beslut uttala icke ensamt tacksamhet och bifall, utan ock hofsamma anmärkningar. Åtminstone tro vi oss, utan att träda grannlagenheten för när, kunna beratta sådana handlingar som den der med Brinck, hvilken närmast framkallat våra betraktelser. I sammanhang härmed torde vi få fästa en och ) Se Minnen ur Sverges Nyare historia, IV del. 440 sid., der det heter: Det förtjenar anmärkas, att sjelfva polisen var un derrättad om hvad som tillämnades; men var väl det ta underligt, då, enligt Sköldebrand, unge officerare visse om utgången, t. o. m. omtalat planen för sine — flickor. Men polisen teg och lät gå, liksom alle andra, så at. monarken sjelf var nästan den ende, som I lefde i okunnighet om en sammansvärjning, hvilket I blifvit så att säga offentlig. General Wrede tillspord defrföre en af ledarne hvarföre de ej intogo konunger . 9 9 OM