Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1854, sida 1

loppet af ölverläggningen. Nu uppropades äfven Ola Svensson. Henrik Andersson inföll härvid: Talman, jag an: mälde mig strax efter Salström. Talmannen: Ja, ja, jag har antecknat. Ola Svensson hyste samma åsigter som Anders Andersson och Ola Månsson och ville derföre inskränka sig till att instämma med dem. Talmannen: ,Nu kommer Henrik Andersson!Henrik Andersson erinrade nu åter, att han anmält sig bland de första, men att många, som sedan anmält sig, blitvit uppropade före honom. Han uttalade den förmodan, att hvad han hade att säga kanske hade ansetts vara besvärligt, och att måhända derföre de, som skulle förorda bifall, först blifvit uppropade, så att många utan att höra motskälen skulle förmås att instämma i bifallsmeningnn. För sin del fann han icke skäl vara förhanden att läta de tre andra ståndens beslut diktera bondeståndets. Det hade ju icke ens någon officiel underrättelse ankommit om sakens utgång i de tre stånden. Att nu bifalla utskottets utlåtande, när man sjelf ansåg det orätt, blott derföre att de tre andra stånden skulle hafva bifallit detsamma, det ville icke Henrik Andersson; bondeståndet behöfde ej stå under de andra ståndens förmynderskap. För öfrigt hänvisade han till hr Björcks reservation, i hvilken Henrik Andersson i utskottet instämt, samt anförde dessutom skriftligen, att han ej kunde fatta det under närvarande förhållanden landets sjelfständighet är i fara. Han skyr den tanken, att vår konung ett ögonblick kunnat hysa någon afsigt, att i den fortsatta striden mellan europeisk frihet och bildning samt asiatisk träldom och råhet gynna Rysslands fördel, vare sig genom deltagande i eller underlättande af czarväldets planer. Rikets Ständer hafva redan utom de vanliga ordinarie anslagen till försvarsväsendet anvisat 33 millioner extra anslag. Derjemte har regeringen vid ständernas sammanträde lystat en half million af det vid 1851 års riksdag afsatta mindre kreditivet. Vidare hafva rikets ständer vid riksdagens början till samma ändamål anvisat nära 600,000 rdr och derpå beviljat 23 millioner på särskildt kreditiv. Regeringen har således dels redan haft till sin disposition, dels äger att under nästa år och 1856 disponera nära 61 millioner till försvarsverket, öfver de ständiga anslagen. Om nu af dessa för vårt land oerhörda förberedelse-anslag en del ändamålslöst blifvit använda till trupprörelser och sjöexpeditioner, så är det ett skäl mera, att ej visa regeringen förtroendet att anslå ytterligare medel till lika obetänkta företag. Henrik Andersson ansåg regeringen hafva till sin disposition tillräckliga medel tills rikets ständer hinna sammankomma och med henne sammanråda om säderneslandets angelägenheter, samt slöt sålunda: Haldrig tillsörene hafva Sveriges konungar begärt så stora uppoffringar af svenska folket för någon förhemligad politik; aldrig bör svenska folkets ombud bevilja större medel till en sådan! Nils Nilsson från Wermland slöt sig till Petter Jönsson och ville lägga betänkandet till bandlingarne utan gillande eller ogillande. Anders Persson från Jönköpings län instämde. Jons Andersson ville protestera emot de tre ståndens åtgörande och instämde med Johannes Nilsson. Nyqvist erinrade att regeringen icke blifvit lemnad redlös, då den redan förut vid riksdagen erhållit många millioner till försvarsverket. Blir det verkligen krig, så måste ständerna sammankallas, antingen lilla kreditivet ökas eller icke, och han fann således bättre att icke bifalla den kongl propositionen. Sahlin ville bifalla emedan han trodde att om ej krig inträffar, så skola penningarne ej blifva använda. Per Bengtsson erin ade att statsutskottets utiåtande första gången skall antingen bifallas eller återremitteras. Då han delade lika åsigter med reservanterna i utskottet, såg han ej något skäl att bifalla, derföre att de andra stånden så gjort, utan yrkade återremiss. Daniel Danielsson från Jönköpings län, Magnus Månsson och Anders Jonsson från Östergöthland, Jan Andersson från Dalarne och flera andra instämde. Talmannen hade förut under diskussionen förklarat att norrmännen beviljat de medel konungen begärt. Nu uppträdde Henrik Andersson och upplyste, att i utskottet hade tvärtom blifvit uppgifvet, att storthinget vägrat bevilja ytterligare begärda anslag till försvarsverket. Men då man i utskottet föreslagit att upplysningar härom skulle infordras, hade detta förslag blifvit undertryckt, Lekberg var af lika åsigt med reservanterna i utskottet; ville ej bifalla att folkets medel lemnades till okända ändamål och utan att man visste hvad parti konungen skulle taga i händelse det plefve nödvändigt att deltaga i kriget. Lagergren hade varit sjuk då den kongl. propositionen remitterades, men hade sedan med ledsnad funnit att utskottet tillstyrkt bifall till densamma och att de andra stånden lemnat detta bifall, så mycket mer som han ej kunde se hvarifrån medel skola tagas till fyllande af de stora anslagen. Han ville nu på det kraftigaste protestera emot bifall. Några instämde med Lagergren. Nils Andersson ville äfven protestera mot utgången och hade för öfrigt redan instämt med Johannes Nilsson. Bergström kunde icke se nyttan af en återremiss l nn NN hvilka jordens kramnrva Of dd sv 10 4