Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1854, sida 1

man lösslappte dem, skulle de skynda i förväg och hindra öfverrumplingen, och höll man dem bundna, gåfvo de sina uppsyningsmän tillräckligt att bestyra. Hur kunde det vara annorlunda? En maronneger, som var deras lagliga byte, som de uppsnokat dagen förut och öfver hvilken de hade en obestridlig rätt, hade man fråntagit dem — det var på en gång orättvist och otacksamt. De protesterade der. för också genom sitt tjut så mycket som möjligt, och för att lugna dem måste Actaon hålla sig så långt borta från truppen som han kunde, ty åsynen af Barrabas tjenade blott till att beständigt uppfriska minnet af den orättvisa behandling de måst lida. Då de ej på annat sätt kunde hämnas, började de som vanligt anfalla hvarandra, ty lättjan var dem besvärlig, och man vet att den är lasternas moder. Oaktadt dessa små obehagligheter, ryckte dock truppen allt närmare sitt mål. — Slätten förlorade sig allt mer och mer i fjerran, hafvet strålade i solglansen, medan klippan, som allt närmare kom i sigte, syntes komma truppen till mötes och förändra sitt utseende, ju mera den närmade sig. Ögat följde med stigande intresse denna koloss: längsefter dess sidor såg man gråaktiga spår, som lavan efterlemnat, och alla dessa besynnerliga former,