Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1854, sida 2

Han uppräknade dem för slafven, som e kunde vända ögonen från dem. — Vill du? De skola bli dina, fortfor frestaren. — Mina? frågade fången; verkligen mina? Och med en ofrivillig rörelse kastade han sig öfver guldet. Kaptenen lät honom taga det; han hade intet emot att betala sin fiendes hufvud på förhand. Barrabas var utom sig af glädje. — Vill du nu föra oss till Vulkan? Är det sagd.? frågade Plouen. — När ni vill, massa. Från denna stund är ni min herre, och ni kan befalla öfver mig. Handeln var afslutad; Barrabas hade motstått hvarje hotelse, men han kunde ej motstå frestelsen. Nästa morgon förekallade Plouen honom åter och frågade, i det han såg honom rakt in i ögonen: — Står du annu vid ditt ord? — Framåt! svarade Barrabas raskt. — Han tillhör oss! sade korsarhöfdingen för sig sjelf. Guldet har gjort sin verkan; på honom kan man lita. Truppen satte sig i rörelse bortåt bergen. Barrabas var dess vägvisare. (Forts.)