nom; han litade på sina jättekrafter och visste rätt väl, att om han först en gång hade honom mellan sina händer, så var det förbi med honom. Hvad han deremot ej hade beräknat, var negerns försvarsvapen, och han hade knappt tagit ett par steg framåt, innan han fick en stöt, som kastade honom öfverända. Stöten var icke farlig, men den var likväl tillräcklig för att förmå kaptenen att uppgifva detta anfallssätt och föreslå ett annat. — Det är nog, Michel! ropade han. Ni andre, hemten fort hit några grenar och qvistar I Truppen lydde, och då bränslet var iordninggjordt, fortfor kaptenen: — Eftersom han ej med godo vill gå ut, så låt oss röka ut honom ! Man uppstaplade bränslet utanför hålan och tånde eld på qvistarne. Action höll spärhundarne tillbaka, emedan de eljest skulle hafva uppbränt sig. Motståndet upphetsade djuren ännu mer och skärpte deras aptit. Tamerlan var utom sig af raseri; tillochmed Bajazet tycktes förneka sin karakter. Då lågan steg mot höjden, började de tjuta så förfärligt, att det kunnat höras på hela mils omkrets. Verkan af elden lät icke länge vänta på sig. Knappt hade röken inträngt i hålan, innan negern likt en ursinnig störtade ut och