om Carl Johans val till Svensk thronsöljare. Rörande denna märkliga tilldragelse förekomma i sista häftet af Ställningar och förhällanden, några detaljer, hvilka säkert skola läsas med nöje. Hr Crusenstolpe inleder berattelsen med följande träffande reflexioner: ,Ordspråket tillråder att icke förakta små sår och fattiga vänner, hvilket med andra ord vill säga, att de högmögende böra akta sig att under medgången förakta och trampa dem, som de i förmätenhet behaga anse för småfolk. Napoleon I:s sårande fråga till dåvarande grefve (sedermera fursten) Metternich: ,,hvad England betalt för hans rådslag? gjorde den förolämpade diplomaten till kejsarens oförsonlige fiende, och denna fiendskap blef en af de verksammaste, men hemliga drisljädrarne till Österrikes uppträdande mot Frankrike 1813, hvilket gaf nådestöten åt den europeiska diktatorns välde och, genom sina följder, kostade honom krona, frihet och lif. Och hvad kostade icke Ludvig Philips hallstarrighet att omkring sin thron qvartjudra en af allmänna tänkesättet utdömd minister och från regeringsbestyren utestänga Thiers och Odilon Barrot till dess det blef å ömse sidor — för sent! Det var dock dessa begge män, hvilkas opposition, den oföränderliga viljan lemnade utan afseende, som blefvo den antändande gnistan till den mina, hvilken sprängde konungathronen i luften och jagade monarken sjelf samt hela bans hus i landsflykt. Vi förbigå den väckelse, som 1838 års händelser gåfvo stamfadren för Sveriges nu regerande dynasti, oeh den förnyade påminnelse att eld glimmar under askan, som, utan särskild anledning till oro och missbelåtenhet, tio år derefter ännu en gång — och gifve Gud den sista! — fläckade hufvudstadens gator med inhemskt blod, och stadna i stället vid det exempel af verldshistorisk betydelse och inflytande, hvilket Just nu i bjert ljus framstår för Europas ögon. Nikolaus I, som, gillande, smålog åt presidenten Bonapartes mened mot republiken och hastade att erkänna Prins Ludvig Napoleons våldkräktning af diktaturen, vägrade icke desto mindre broderskap med Napoleon III — och dyrare vägran af brorskål veta häfderna ej att omtala ... ja, stode det kejsaren i öster ännu öppet, skulle han ofelbart gerna kalla kejsaren i vester till och med farbror, om derigenom Bomarsund och Krim kunde åter försättas i deras förra skick och intet franskt skepp, ingen fransk soldat varit synliga i Östersjön och Svarta hafvet. Den store Nikolaus förutsäg icke, att Napoleon ,den lille skulle blifva den — han, och ingen annan! — som gaf den ryska verldsmonarkien i denna egenskap nådestöten . . . en ny David, som med sin slunga fällt jätten Goliath till marken. Det är en myth eller en helig historia, om man hellre vill, framställd redan i den gråaste forntid, de mäktige på jorden till varning, och som likväl alla tiders mäktige försmå eller glömma. Denna exceptionella högdragenhet hos kejsar Nikolaus förekommer desto mera sällsam, som detta högborna och stormäktiga majestät alltid ganska hjertligt fraterniserat med svenska dynastien af den 21 Augusti 1810, ehuru på anornas vägnar ingen jemförelse kan ega rum mellan husen Bonaparte och Bernadotte, äfven om man, på Napoleon I:s vis, ville räkna de förra endast från Pyramiderna, Marengo och Austerlitz. Och derförutan drog ju samme Nikolaus icke i betänkande att förmäla sin egen dotter med sonen af en furste sedan i går, utan land och undersåter. Härefter följer sjelfva berättelsen om thronföljarevalet : Sverige har just i dessa dagar en särskild anledning att med taeksamhet erinra sig, huruledes Försynen